/ Allmänt /

Sifferjävlar och statistiker

 Inlägg fortfarande under konstruktion (OBS) .
 
Hej fina trogna ni, som fortsätter kika in här trots den torra öken det är. Jag ville bara säga att jag är kvar och att jag fortfarande älskar att skriva. Men jag orkar och hinner inte göra det till regelbundna blogginlägg helt enkelt, skolan tar tid och energi och måste gå före. Klassiskt, jag går all in och skaffar en bloggmail (som för övrigt inte fungerar, sorry) för att dagarna efter komma på att det varken finns ork eller tid att satsa på en karriär i bloggvärlden just nu (haha). Men så är det. Och för att inte riskera att lägga skrivandet i ett "måste-fack", så tänker jag fortsätta skriva här men endast då inspiration och fokus infinner sig. 
 
Nu vill jag i förväg varna för ett osammanhängande och rörigt inlägg. Det jag vill få fram med texten är att jag varken är för eller emot någonting. Att det viktiga är att se till vad som är rätt för unika individer, vad som funkar och bidrar till välmående för dessa. En del har en diagnos och andra har det inte, men oavsett så har alla samma rätt till ett bra mående. Och vad som fungerar och inte tänker jag måste vara upp till människan själv att avgöra, den som bär bördan så att säga. (Om ni likt mig själv i slutet av inlägget tappat greppet om vad jag egentligen försöker säga, vänligen läs om ovanstående stycke.)
I dagsläget saknar jag röster som står upp för de som lever med en funktionsnedsättning/variation/vad man vill kalla det (PS. cred till er eldsjälar som gör det varje dag, hoppas ni når ut till ännu fler). För en del har en diagnos förändrat livet, och där ibland placerar jag även mig själv. Jag får också känslan av att bland dessa människor hamnar många i skymundan och börjar förminska sig själva och sina svårigheter, av rädsla? Skam? Eller bara för att det är jobbigt att behöva hamna i nån sorts ofrivillig försvarsposition? Jag relaterar där också. 
 
Jag tänker mycket. Jag intresserar mig, lyssnar och sätter mig gärna in i andras perspektiv. Jag lär av andra, andras sätt att se på saker. Och jag delar även gärna med mig av mig själv och de erfarenheter jag har. Det är enligt mig något av det finaste i mötet människor emellan.
Men sen finns det situationer då jag stoppar mig själv från att dela med mig (omedvetet eller medvetet vet jag inte) och istället blir knäpptyst samtidigt som jag på något vänster försöker kamouflera mig till tapetens mönster, eller bara vänder blicken ner i golvet. Fastän varenda del i mig skriker efter att få dela de ord och meningar jag envist stänger inne. Det händer mig allt mer ofta när ämnet Adhd dyker upp i ett samtal. Ett hett ämne idag, inte minst i sociala medier. Det skrivs mycket om diagnosmotstånd. Debattartiklar, faror med medicin. Ordet "epidemi" har dykt upp. Det publiceras höga siffror och statistiker. Sifferjävlar och statistiker. Vart finns fokus på enskilda individer och människoliv? tänker jag. 
 
Och jag har så mycket jag vill säga om just det här, när det dyker upp. Inte på något sätt för att försvara ett visst beteende, skylla ifrån mig eller för att jag tror att varenda adhd-diagnos har hamnat precis där den ska ( för fel förekommer ju, och det är väl inte specifikt för adhd ) . Inte heller för att jag vill att andra ska anpassa sig efter mig. Utan för att jag är en av dem som genomgick en utredning under ett års tid, tid jag gärna hade spenderat på något roligare och som professionella yrkespersoner inte hade lagt ner på mig om jag inte var i behov av det. Jag är en av dem som under livet gjort otaliga försök att bryta dåliga mönster med diverse metoder, för att hela tiden sluta med att falla tillbaka till ruta ett, och slutligen fick diagnosen adhd (2 år sedan ish). Som förändrade mitt liv. Gav och ger mig verktyg jag aldrig hört talas om tidigare, som underlättar min vardag, förbättrar min livskvalitet avsevärt.
Varför jag blir tyst vet jag inte. Kanske för att jag inte har någon form av sifferstatistik eller artikel skriven av en högt uppsatt person att luta mig tillbaka på vid eventuell diskussion, och jag är inte heller vidare bra på att hitta och se vad som är vetenskapliga eller relevanta informationskällor om jag hamnar i en sådan sits. Jag undrar nog lite vad jag har att komma med. Men det slog mig precis, att jag har min sanning att komma med. Mina erfarenheter och mitt människointresse. Jag antar att min sociala ångest/osäkerhet också gör att jag är rädd för hur det jag säger kommer uppfattas av andra, att jag är rädd att det ska landa på fel sätt eller att jag på något sätt skulle förstärka några av de förutfattade meningar som finns i stor grad. När allt jag vill är att dela mitt perspektiv och sätt att se saker (på sikt förändra världen till ett ställe där utanförskap, grova generaliseringar och krig inte existerar såklart). Mycket av detta är jag medveten ligger i min egen självkänsla, och den jobbar jag med dagligen.
 
Jag är inte upprörd över detta för min egen personliga del, jag ställer mig inte bakom eventuella slarvutredningar (som jag inte har tillräcklig kunskap att uttala mig så mycket mer om), och jag tror heller inte att medicin är för alla, definitivt inte där det inte rör sig om adhd. Jag menar, klart det blir fel ibland. Vi vet (ja, jag tror jag pratar iallafall för några fler utöver mig själv). Men jag tänker att vi inte får glömma, att mitt i denna debatt, mitt bland alla dessa siffror, så finns det också riktiga människor. Människor som har och blir hjälpt av den här diagnosen, som har en stor kamp med dessa symptom varje dag. Kan man lyckas klämma in det också, på nån rad mellan dessa statistikanalyser och brister? 
Jag är upprörd för att jag vet att det är många där ute som bär på ett verkligt lidande, men upplever att få sina problem förminskade och därför väljer att kämpa i det tysta. Det är svårt nog att ta steget att berätta hur svårt det är att skriva en inköpslista, förklara hur mycket energi det tar att klura ut på vilken plats i ordningen man ska borsta tänderna på morgonen för att sedan ha glömt bort det till nästa dag, hur det känns att sova i ett bombnedslag och dela säng med förslagsvis apelsinkärnor för att nämna något, och utan att kunna förklara varför man låter det gå så långt (till exempel). Det kanske är lätt att vifta bort, sånt här, jag vet inte.
Sen pratas det om stämplar och ettikettsättande när det är tal om diagnoser. Jag undrar mest, vem är det som stämplar? läkaren? Personen som fick guldkant på vardagen och livet i samband med diagnos och tillhörande metoder? Jag tror inte det. Jag känner mig inte stämplad, om jag ska prata för mig själv, jag har fått ökad kvalite och bättre mående över lag. Men jag upplever ofta att andra menar att jag fått en rejäl etikett, och blivit satt i ett fack. Samhället liksom. Jag får inte ihop det. 
 
Om man nu är så emot etiketter och fack, sluta se det som det då! I min teori borde det inte vara svårare än så. Jag önskar det vore så enkelt som att gå in i sig själv och, hastigt och lustigt, bara sluta se allt som stämplar. 
 

Jag känner också att jag spårat ur och tappat tråden här, ska tillägga att jag i början döpte inlägget till "lycklig och under konstruktion" innan budskapet successivt  ändrade form. Det är nog på sin plats att knyta ihop detta nu. 
Så till dig som pustade ut många års frustration då du äntligen fick hjälp och ett verktyg, ovetande om att samhället i samma stund gav dig en felstämpel som nu får dig att skamset se ner i backen och gömma verktyget bakom ryggen. Det gör mig ledsen. Och taggad. Jag vill stå upp för dig. 


Livserfarenheter, kön, ursprung, svart eller vit, diagnos eller inte. Kom igen samhället! Kan vi inte enas om att lägga lite mer fokus på enskilda individen? Litegrann? Att även om vi har åsikter, välja att vidga vårat synfält en aning när det gäller människor? Blir jättebra tror jag. 


Bildcred: @villfarelser på insta.
 
 
/ Allmänt /

Världen

 
 
Den senaste tiden har det hänt saker i världen som är omöjliga att sätta ord på. Människor som brutalt blir fråntagna livet, separerade från älskade personer och fråntagna allt som kan definiera ordet trygghet. Människor som inte har annat till val än att riskera livet i flykt från sina länder och hem. De människor som igår gick ut i syfte att ha en fin och glädjefull kväll med vänner och familj, kanske äta en god middag men istället fick se världen från den mörkare sidan och uppleva det där som annars "bara händer på tv". Vi som står på sidan om och undrar vart mänskligheten är på väg. Känslor som rädsla, frustration och maktlöshet blir fullt naturliga reaktioner. Även behovet av att få uttrycka oss.
 
Jag tänker också att det är nu vi som står bredvid och kan, behöver ta ansvar till att även se det där som människor mitt i livets trauma omöjligt kan se för stunden. Att se även det där som media inte visar. Om vi bara fokuserar på det fula kommer det också vara det enda vi ser. Jag hörde något om taxichaufförer som klev ur sin yrkesroll igår och skjutsade hem människor gratis då vistas utomhus var för farligt. De som öppnade sina dörrar och bjöd in folk i sina hem. De som i sitt yrke gjorde allt och lite till för att hjälpa.  Att möta hat med hat kommer aldrig leda till fred.  All kärlek till drabbade och deras anhöriga, till vardagliga eldsjälar och styrka till alla att fortsätta se världen som vacker. 
 
 
 
 
/ Allmänt /

När man tar sig i kragen

  
Ber lite om ursäkt för att jag upprepade gånger lovat update här och ljugit varje gång. Det har verkligen inte fungerat att få ihop en text som hade kunnat klassas till de läsbara. Men jag blir verkligen superglad när bloggen uppskattas, det är liksom inget jag räknar med. Tack.
 
I skrivande stund sitter jag uppkrupen i soffan, längst ut i kanten aka den lilla del som inte är täckt av kläder, böcker,gitarr och diverse viktiga och mindre viktiga papper. Jag blickar ut över mina 34 kvadratmeter, 34 kvadratmeter av totalt kaos. Det är ett projekt i sig att hitta en bit golv att gå på, och det både fascinerar och frustrerar mig hur pass lugn och trygg jag känner mig i det. Jag passar i kaos, det är som att jag ser min egen insida från utsidan i alla dessa högar på golvet. Och nu är det mycket, den senaste tiden har jag försökt springa ikapp och lägga ihop. Gått på yoga för att lära mig andas och stanna upp, gick sådär. Det här inlägget nedan fick jag iallafall ihop för några dagar sedan, om personlig utveckling och en stor del av det som är på gång just nu. 
 

Jag kan teorin, men har en enorm resa att göra i mig själv och den personliga utvecklingen i praktiken. Jag har alltid pratat mycket för det här med att det man vill, det kan man. Och det står jag fast vid, men det har också varit rätt bekvämt att låta det stanna vid en tanke eller som ett gott råd till någon annan. 
 
Det har varit mycket på gång den senaste tiden. Dels har jag lämnat restaurangbranschen och börjat plugga till behandlingspedagog, det är en av förändringarna ( är förövrigt supernöjd med det valet). Sedan har jag börjat den här inre resan, och det är omtumlande om något. Det gör jätteont, och den insikten kom nog som en lättare smäll på käften. Jag hade förstås någon illusion om att det skulle gå enkelt och smärtfritt över en natt, snopet. Så här är det iallafall; Jag vägrar låta mig begränsas av Social Fobi, livet är alldeles för värdefullt för det. Så jag bestämde mig helt enkelt. För att utvecklas, för att gå emot mina rädslor, för att börja jobba med mig själv och min ångest på riktigt. Verkligen verkligen göra det.
 
Det är fruktansvärt.
 
Jag fick för mig, och trodde faktiskt ända fram till idag, att hela jag hade rasat samman istället för att börjat byggas upp som ju själva tanken var.  Att jag kanske gett mig in på för djupt vatten och gjort mer skada än nytta. Hur kan jag känna mig svagare nu när det var starkare jag skulle bli? 
 
Men sen slog det mig som sagt, på vägen hem från ett gympass tidigare ikväll. Att det är precis såhär det ska vara. Likt skivstången jag just hade på axlarna, som är anledningen till att mina ben nästan viker sig under mig där jag går men som också är skälet till att jag kommer vara något starkare imorgon. Kanske inte märkbart, men en viktig del i processen.   
 
Som jag upplevde det så bröts jag ner när jag tvingades till direktkontakt med mina innersta känslor, de delar av mig som jag vill jobba med och förbättra. Jag blev livrädd och panikslagen när jag slutade blunda för mina rädslor och svårigheter.  Och jag insåg att jag har för bråttom och att det här behöver tid, och det måste jag ge det även om tålamodet är obefintligt. Det här kommer göra ont. Det kommer inte vara bekvämt. Men det kommer att vara värt det. Det lovar jag mig själv och alla er som behöver.  
 
När man börjar jobba med sig själv ska man inte glömma att varje steg är ett framsteg. Även det  minsta myrsteget, och även det där steget bakåt. Inte slå på sig själv, inte förminska. Inte förminska sina svårigheter hur löjligt man själv än tycker att det låter. Även fastän man vet att problemet inte existerar på riktigt, så är det en sanning för den som bär det. En verklig känsla. Jag trodde bla. det var en bra ide att kalla mig själv för tönt, när jag fick för mig att alla jag mötte på gatan höll sig för skratt när de såg mig, eller när jag blev toknervös över att servera mina kunder kaffe som jag ju gjort i hundra år, minst. Men att kalla mig själv tönt insåg jag var lika som att sparka på mig själv när jag redan låg, känslan är ju på riktigt även om problemet inte är det.  
 
Nu efter att ha accepterat mig själv och mina känslor, börjat göra istället för att undvika det där som för mig är lika som nära-döden, så har jag ändå märkt en förändring. Små men viktiga steg varje dag. Även om jag önskar att det gick några knyck snabbare, så ser jag ju att det går.
 
Det är ganska häftigt.