/ Allmänt /

ADHD: fel vs rätt miljö


Jag har aldrig känt mig som en av alla andra. Har aldrig förstått varför jag alltid måste anstränga mig för att allt ska flyta på så naturligt som det ser ut att göra för andra. I konversationer, att inreda sitt rum, att fylla sin lediga tid med aktiviteter, att ha ett jobb och sedan gå ut och käka middag efteråt som att det är världens enklaste grej att göra. Det kanske är världens enklaste grej för en del. Men allt blir liksom som ett projekt för mig, och jag fascineras över allt det där jag inte vet något om. 

Men det behöver inte alltid vara en börda att bära, för de gånger de känns rätt, så känns det verkligen RÄTT. När det träffar mitt i prick så känner jag mig helt okrossbar istället för skör. Att få vistas i "rätt" miljö är för mig ovärderligt på så himla många sätt. För självkänslan, den personliga utvecklingen och känslan av att passa in bl.a. Jag behöver få vistas någonstans där jag får ta min plats och det gärna med lite svängrum, och med människor som uppskattar människors olikheter. Jag behöver vara någonstans där jag i slutet av dagen borstar bort smutsen från mina byxor och drar kammen genom ett hår som blivit flurigt. Så det har jag lärt mig, jag kommer aldrig att bära kavaj. Jag fixar inte att bli inmålad i ett hörn, eller ha ett umgänge där det finns en mall för hur man ska vara. Jag fungerar inte då, och det finns inget som får mig att känna mig så trängd som att  befinna mig någonstans där jag alltid känner mig som den överflödiga pusselbiten till ett redan färdigt pussel. Jag i fel miljö är ungefär som att vara en överfull burk med falu rödfärg i ett vitmålat rum. Medans jag med rätt, blir en alldeles oslagbart bra kombination. 




/ Allmänt /

Hon som trott på mig när jag själv inte gjort det

 
 
Har precis gråtit mig igenom Svenska Hjältar galan. Känns så fint speciellt i dessa tider att se att det finns sådana eldsjälar och goda människor där ute, som på olika sätt försett världen med lite mera kärlek. Känner mig hoppfull och inspirerad. Jag vill också inspirera. 
 
På tal om hjältar. Så känner jag en. En person jag beundrar otroligt mycket, som inspirerar och motiverar mig varje dag. Och så har det alltid varit. Alla de gånger jag tvivlat på mig själv och min förmåga har hon trott på mig. Varenda ide och varje ny grej jag hoppat på och emellan har hon stöttat mig. För henne har det aldrig funnits något som jag inte klarar av. Jag har känt mig underlägsen andra många gånger, men alltid varit en vinnare i hennes ögon. Alltid känt mig som en vinnare i närheten av henne. 
Jag fick växa upp med att ingenting är omöjligt och att problem är något man löser, och för det är jag evigt tacksam. Jag vågar lova att jag varken hade varit den jag är eller där jag är idag om det inte vore för henne. Den finaste gåvan man kan ge ett barn, är konsten att tro på sig själv och sitt eget värde. Och trots att jag brottats med ett självförtroende kört i botten så har det alltid, alltid funnits där inom mig, den där vetskapen om att jag är bra. Att jag kan. Det har för mig varit en självklarhet i livet och jag har bara åkt med, men med tiden och åldern har jag lärt mig sätta ord på och insett hur stor betydelse detta haft för mig. Vikten av att bli sedd, älskad och trodd på oavsett. Jag är en stark tjej som står här idag, på mina egna ben. Och jag önskar att jag kommer vara en lika stor förebild för mina framtida barn, som min mamma är för mig. 
 
Hon är ovärderlig och jag älskar henne som tusan <3