/ Allmänt /

Träning och Tunnelrun

 
Jag gillar söndagar på något vis, och idag var inget undantag. Tog mig upp i tid för att möta upp en god vän i stan. Simmade en himla massa längder på Eriksdalsbadet och avslutade med restauranghäng, prat och satans goda veggoenchiladas till lunchmiddag. Är även anmäld till Tunnelrun i november, jävlar också. Är tokrädd för långdistanser. Men roligt, utmanande och ett självklart mål med träningen! Hejja mig. 

Ikväll har jag dansat House, så jäkla kul så man nästan glömmer bort att det är jobbigt också. 
 
 
 
Nu - Grönt te med honung, keso, bär och nötter. Kvällsfika <3 
 
 
/ Allmänt /

Tack för att jag fick växa upp med att ingenting är omöjligt, att problem är något man löser

 
 

ADHD och Socialfobi. Det var där jag hamnade till slut. Ingen större chock för mig, men en omställning. Det finns ett namn på mitt sätt att fungera, min kombination av svårigheter. Efter att ha vänt ut och in på mig själv upprepade gånger och satt ord på känslor jag själv aldrig kunnat sätta fingret på, så är det äntligen över. Sammanfattningsvis kan jag säga att en utredning tar tid, energi, tålamod och ännu mer tid osv. Framförallt ett hårt och noggrant jobb från alla inblandade.  Mina erfarenheter.
 

Med diagnosen kom också en hel våg med känslor, vilket jag faktiskt inte var beredd på. Vilsenhet, lugn, lättnad, tomhet, glädje, sorg. Men framförallt kände jag en enorm tacksamhet till många och mycket. 
 
Mest av allt tänkte jag på min stora förebild i livet. Min största trygghet. Min mamma. Är så himla tacksam att jag har den mamma jag har. Det har slagit mig många gånger, och slog mig än mer nu, att jag inte hade varit den jag är och framförallt inte varit där jag är idag, om det inte vore för min mamma. Varje gång jag känt mig dum, har hon fått mig att känna mig smart. Alla gånger jag tvivlat eller sagt att "det här klarar inte jag" har hon trott på mig. Alltid sett mig. Tack för att jag fick växa upp med att ingenting är omöjligt, att problem är något man löser. För att jag fått växa upp i ett hem där allas lika värde alltid varit en självklarhet. För att ha stöttat mig i allt jag tagit mig an, hur mycket ideer och planer jag än hoppat mellan, och fortfarande gör. Tusen tack för att jag alltid har fått välja själv, fått chansen att välja både rätt och fel, och insett att ibland är det bra att gå fel för att kunna hitta rätt. Idag är jag en självständig och stark tjej som står här, jag går min egen väg och testar gärna nya. Du har pushat mig framåt i livet . <3
 
 
Kram på er alla homosapiens, nu ska jag luta mig tillbaka. Käka nötter och grejer. Och glöm för all del inte att ge er själva en klapp på axeln då och då <3
 
/ Allmänt /

''Varje gång jag tappar bort mig hittar jag inte tillbaka''

 
 
Den här lilla filmen är så fin.
 
 
 

"Jag önskar att du på något sätt hade kunnat dela min verklighet, förstå min värld, på samma sätt som jag tvingas leva i din. Jag önskar att du om så bara för en dag fick lära känna virvelvinden i min kropp och frustrationen som framstår när jag inte kan följa dess rörelse. Jag önskar att du fick känna rastlösheten som spritter i kroppen och som man blir galen av att hålla inne. Jag önskar att du förstod att varje gång du försöker sakta ner mitt tempo eller stoppa mig, så faller jag totalt omkull.

Det känns som att ha en tyngd runt min kropp, jag känner mig instäng, kvävd och vill bara slå mig loss. Jag måste få flyga fritt i min egen fart, annars faller jag helt. Jag skulle vilja få dig att förstå att det inte är av illvilja eller lathet som jag inte klarar av vissa situationer eller kan hantera olika saker, och att varje gång jag tappar bort eller glömmer saker så är det redan en nedslag för mig, jag behöver inte några anklagelser eller beskyllningar, det hjälper inte mig. Det lägger bara ytterligare ett lager av sorg och frustration på berget som redan byggts upp inom mig.

Jag önskar att du kunde förstå min frustration i att bli avbruten, för varje gång jag tappar bort mig hittar jag inte tillbaka. Jag är ledsen för att jag inte kan lyssna på dig, mina tankar flyger iväg mot okänt mål, jag kan inte stoppa dem hur mycket jag än försöker. Jag önskar att varje gång du frågar vad det är, tror på min förklaring att jag faktiskt inte vet. Att svaret är dolt även för mig. Jag skulle vilja visa dig känslan av ångest som ständigt lever inom mig, det som är som ett stort mörkt hål i min mage, men som förvandlas till luft när jag lägger den i min hand. Den syns inte, och du kan inte förstå den. Fast att den inte väger något är den tyngre än livet själv att bära.

Det lever något inom mig, något som jag inte kan styra eller stoppa. Som jag dagligen försöker kontrollera för att fungera normalt. Ibland önskar jag att det syntes utanpå, att det stod inristat i min panna som en påminnelse för dig att jag inte fungerar likadant som du. Så att du minns att varje gång jag gör dig upprörd eller frustrerad så har jag redan försökt allt jag kan…men inte nått ända fram…och att ingen är mer ledsen för det än jag."

 
Text Jessica Hjert Flood, Nestor förlag.