/ Allmänt /

I en enda röra av impulser

Det är vad jag lever och bor i, bokstavligt talat.

Har länge undrat hur jag kan ha så otroligt mycket prylar, samtidigt som jag saknar det allra mesta som faktiskt  är nödvändigt. Det mesta jag har tar liksom bara upp onödig plats.

Jag blev jättemotiverad till att börja vara snäll mot både min egen kropp och mot miljön, så mitt skafferi fylldes snabbt upp med ekologiska fröer, kokosolja och diverse raw-produkter, samtidigt som det var längesedan jag såg skymten av vanligt hederligt salt i mitt hem. Samtidigt som jag hetsäter godis minst en gång i veckan. Och sedan vet jag förresten inte vad jag ska använda alla de här veganprodukterna till. Den matkunskapen har inte jag och så långt i tankarna kom jag aldrig.

Jag tyckte även det skulle vara mysigt att börja samla på teer. Så jag har hela två kökshyllor fullproppade med olika tesorter och färger (allt från exklusiva NK-teer i lösvikt, till sådant jag hittat billigt på Ica), trots att jag själv föredrar att dricka kaffe alla gånger i veckan.
Jag har köpt på mig ljusstakar och skålar i massor som jag tryckt in långt i garderoben, då de visat sig inte matcha till en endaste liten detalj i min lägenhet. Samtidigt så är jag en väldigt tacksam och nybliven ägare till ett decillitermått. Får för tusan lägga osten i en icakasse för att jag aldrig lyckas prioritera plastfolie. Alltså. VAD är mitt problem? Hur kan man sakna decillitermått i ett års tid samtidigt som man har en garderob vars innehåll på riktigt rasar ut varje gång man öppnar den?  

Häromveckan hittade jag fina silversmycken under en hög kläder i min byrålåda. Smycken till ett värde av en hel jäkla del kronor, som jag fick hem "gratis" för x antal år sedan, i försäljningssyfte. Jag skulle sälja, värva medlemmar och samtidigt tjäna egna pengar på det. Jättebra ide, jag sålde inte ett enda. Dock startade och designade jag en blogg för det, men tröttnade snabbt och det slutade med att jag använde exemplarsmyckena själv. Det är nog preskriberat idag, och jag är glad att det här företaget verkar ha varit tillräckligt oseriöst för att ha glömt bort att de skickat mig alla dessa prylar. 

Osv osv..

Jag blir ju så trött på mig själv. Att jag inte lär mig någon gång! Men grejen är, att jag tycker ju faktiskt att det är en bra ide, varje gång. Det spelar ingen roll hur många gånger det skiter sig. Varje ny grej tror jag på, som om det aldrig har gått åt skogen med någonting.

Jag lever mitt i röran av gamla impulser, ändå kliver jag bara över dem och skapar nya högar. För utan projekt känner jag mig tom.
 

/ Allmänt /

Normalisera inte ett dåligt mående

 
Att be om hjälp är inte ett tecken på svaghet. Det är ett tecken på att du förstått att du är värdefull. Det är att stå upp för sig själv, och det är ett tecken på styrka.
 
Är det något som inte känns bra, något som hindrar dig i vardagen eller något som du inte kan sätta fingret på men ändå känner att det skaver. Något du helt enkelt inte har en aning om vad det är för känsla mer än att den är fel och egentligen inte borde vara där. Vad det än är. Be om hjälp. Kräv hjälp. Om du själv anser att ditt problem inte är stort nog, kom ihåg att inget och ingens problem är för litet för att tas på allvar. Det spelar ingen roll hur ditt liv ser ut från utsidan, eller ur någon annans synvinkel. Bara du själv kan definiera ditt eget mående och storleken på det, din inre kamp ser bara du. Det här med att "det finns de som har det värre än mig" är ingen fungerande ursäkt. DU förtjänar att må bra. 
 
Jag blir ledsen när jag ser människor gå år ut och år in och tro att de inte förtjänar bättre, tro sig veta att det inte kan bli bättre. Eller kanske väljer att blunda för att det skulle finnas något slags skamligt med det hela. Det finns många ursäkter.
 
Som att strö salt i såren istället för att låta dem läka. 
 
Det är lätt att bara finna sig i, och normalisera sin egen ohälsa. När man liksom lever i den och hela tiden nonchalerar den, blir man vid något tillfälle så van vid den att det på något sätt blir som en naturlig del av en själv och ens vardag. Och så ska det inte behöva vara. Man blundar, omedvetet eller medvetet. Intalar sig att det är såhär det ska vara att man tillslut tror på det själv. Och det är destruktivt fastän man kanske inte förstår det. Att förminska sig själv och sina behov. Det är destruktivt att hålla sig själv kvar i något som känns konstigt och fel. 
 
Och jag vet för jag har varit precis just där. Till exempel något som visade sig vara panikattacker har jag i åratal pratat om som att "jag tycker det är lite jobbigt att prata framför folk och sådär, men vem gör inte det." Vem ska då ta mig på allvar om jag själv inte gör det? Att be om hjälp är lite som att ställa sig öga mot öga med sina innersta känslor, det är skrämmande och det är naket. Men det är även styrka, mod och alla människors rätt. Jag vet också att det är värt det.
 
DU är värd det. Glöm inte det. 
 
 
/ Allmänt /

Att känna sig överkörd som barn



"Kan någon vara snäll att sammanfatta det vi pratat om den här lektionen. Någon frivillig?"

Inte jag, inte jag, inte jag. Jag syns inte, jag är osynlig. Blicken stannar på mig. Den enda i hela klassrummet som inte har räckt upp handen. Den lilla tjejen som gjort allt för att kamouflera sig till mönstret i tapeten eller blomman i fönstret måste ha synts mest av alla. jag var inte frivillig. Helvete. 

Och vad har vi pratat om egentligen? Vad är Sveriges historia, och varför kan jag inte bara säga det? Varför vet jag bara inte vad jag ska säga? Jag har ju suttit här hela tiden. Varför kommer inte orden ur mig som för alla andra?
 Med känslan av att ha hela huvudet fullt av lera försöker jag lägga ihop sekvenser av det som sagts i rummet den senaste timmen. Frustration och adrenalin får mig att gestikulera vilt med hela armarna samtidigt som jag piper fram:

"Ja...hur det var i Sverige förr i tiden och sådär. Kungar och grejer." 

Vad fan?

"Du måste räcka upp handen! Du måste prata i klassen! Du måste svara på frågor och visa vad du kan!" 

Jag måste det här. Det är så man ska vara och det man ska kunna. Och det är ju precis vad alla andra gör och kan, det verkar komma på automatik. Varför är jag så blockad? varför kan jag inte och varför vet jag aldrig? Det enda jag vet är att det här måste man och ska man. Men jag kan inte. 

/ jag i skolan

Samma veva som jag tänkte och skrev den här situationen, reflekterade jag över några saker. 

•Att man inte ska försöka pressa in alla barn/människor i samma mall, det kan rent av vara farligt och skadligt för självkänslan att göra det. Alla är olika och inget är mer rätt än det andra. Bästa vore nog att ta bort mallen helt och hållet. Räcker ett barn inte upp handen, så vill barnet med största sannolikhet inte svara på frågan eller tycker det är jobbigt att yttra sig i stora grupper. Att ändå bli tvingad till detta obehag eller att få höra uttalanden som att "visa vad man kan" eller ordet "måste" kan (enligt mina upplevelser) göra att barnet känner sig kränkt eller överkörd, och dum. ALLA vill visa det man kan när man kan. Men kanske inte på samma sätt. Och en del behöver mer tid till vissa saker, andra till något annat. Och att man bör vara försiktig innan man intalar ett barn om att hen inte räcker upp handen pga. bristande mod eller ovilja. Det kan finnas bakomliggande faktorer som inte syns och som barnet kanske omedvetet redan kämpar med.

• Idag vet jag varför jag har svårt att sammanfatta innehållet i en lektion, förklara handlingen i en film eller sammanhängande prata om vad jag gjort under semestern; Jag har svårt att prioritera i vilken ordning jag ska berätta saker så jag hoppar ofta. Jag förlorar omedvetet koncentrationen med jämna mellanrum, vilket gör att jag oftast bara minns korta sekvenser av tex en film eller en genomgång eftersom jag inte var vid medvetande däremellan. Därav mina svävande svar, och jag jobbar på detta.

•adhd är inte bara det man ser, det är mycket mer och kommer i olika skepnader. bara för att det inte syns betyder det inte att det inte finns. Rastlöshet och att drömma sig bort syns inte. Att låtsas hänga med och att känna sig dum syns inte. Man kan vara ett stort problem för sig själv även om det inte påverkar någon annan. Det är en kamp som inte syns. 

Var snäll. Förverkliga och påpeka de positiva sidorna hos en människa dubbelt så många gånger som de negativa. Hos andra men framförallt hos er själva. Och framförallt hos barn, om man jobbar med barn. Det kan rädda en litens självkänsla.