/
Allmänt /
Att känna sig överkörd som barn
"Kan någon vara snäll att sammanfatta det vi pratat om den här lektionen. Någon frivillig?"
Inte jag, inte jag, inte jag. Jag syns inte, jag är osynlig. Blicken stannar på mig. Den enda i hela klassrummet som inte har räckt upp handen. Den lilla tjejen som gjort allt för att kamouflera sig till mönstret i tapeten eller blomman i fönstret måste ha synts mest av alla. jag var inte frivillig. Helvete.
Och vad har vi pratat om egentligen? Vad är Sveriges historia, och varför kan jag inte bara säga det? Varför vet jag bara inte vad jag ska säga? Jag har ju suttit här hela tiden. Varför kommer inte orden ur mig som för alla andra?
Med känslan av att ha hela huvudet fullt av lera försöker jag lägga ihop sekvenser av det som sagts i rummet den senaste timmen. Frustration och adrenalin får mig att gestikulera vilt med hela armarna samtidigt som jag piper fram:
"Ja...hur det var i Sverige förr i tiden och sådär. Kungar och grejer."
Vad fan?
"Du måste räcka upp handen! Du måste prata i klassen! Du måste svara på frågor och visa vad du kan!"
Jag måste det här. Det är så man ska vara och det man ska kunna. Och det är ju precis vad alla andra gör och kan, det verkar komma på automatik. Varför är jag så blockad? varför kan jag inte och varför vet jag aldrig? Det enda jag vet är att det här måste man och ska man. Men jag kan inte.
/ jag i skolan
Samma veva som jag tänkte och skrev den här situationen, reflekterade jag över några saker.
•Att man inte ska försöka pressa in alla barn/människor i samma mall, det kan rent av vara farligt och skadligt för självkänslan att göra det. Alla är olika och inget är mer rätt än det andra. Bästa vore nog att ta bort mallen helt och hållet. Räcker ett barn inte upp handen, så vill barnet med största sannolikhet inte svara på frågan eller tycker det är jobbigt att yttra sig i stora grupper. Att ändå bli tvingad till detta obehag eller att få höra uttalanden som att "visa vad man kan" eller ordet "måste" kan (enligt mina upplevelser) göra att barnet känner sig kränkt eller överkörd, och dum. ALLA vill visa det man kan när man kan. Men kanske inte på samma sätt. Och en del behöver mer tid till vissa saker, andra till något annat. Och att man bör vara försiktig innan man intalar ett barn om att hen inte räcker upp handen pga. bristande mod eller ovilja. Det kan finnas bakomliggande faktorer som inte syns och som barnet kanske omedvetet redan kämpar med.
• Idag vet jag varför jag har svårt att sammanfatta innehållet i en lektion, förklara handlingen i en film eller sammanhängande prata om vad jag gjort under semestern; Jag har svårt att prioritera i vilken ordning jag ska berätta saker så jag hoppar ofta. Jag förlorar omedvetet koncentrationen med jämna mellanrum, vilket gör att jag oftast bara minns korta sekvenser av tex en film eller en genomgång eftersom jag inte var vid medvetande däremellan. Därav mina svävande svar, och jag jobbar på detta.
•adhd är inte bara det man ser, det är mycket mer och kommer i olika skepnader. bara för att det inte syns betyder det inte att det inte finns. Rastlöshet och att drömma sig bort syns inte. Att låtsas hänga med och att känna sig dum syns inte. Man kan vara ett stort problem för sig själv även om det inte påverkar någon annan. Det är en kamp som inte syns.
Var snäll. Förverkliga och påpeka de positiva sidorna hos en människa dubbelt så många gånger som de negativa. Hos andra men framförallt hos er själva. Och framförallt hos barn, om man jobbar med barn. Det kan rädda en litens självkänsla.
Du är så himla bra! :)