/ Allmänt /

Till min ADHD:


Det finns ingen som är så oförutsägbar som du. Jag vet aldrig riktigt vart jag har dig, och om du tänker spela med mig eller sätta dig på tvären. Tack vare dig kan jag inte sålla bland intryck och får inte välja på vilket min fokus hamnar, jag kan inte sortera bort något som händer i min omgivning och inom mig. Ord, känslor, ljud/synintryck och fysisk känsel suger jag åt mig som en svamp, allt på samma gång. Jag är som en dator utan mappar, allt ligger och svävar runt i hårddisken i en enda klump. Du är en stark kraft, ett tomrum, en svaghet men även en enorm styrka. I rätt miljö och rätt dag där vi kör ihop som ett lag, är du fantastisk. När energin som jag ibland får av dig, gör att jag överträffar mig själv i såväl arbete som fritid, och på det personliga planet. När energin ger sig uttryck i kreativitet, idérikedom eller bara ett hårt jäkla gympass. Jag vet ju att jag har mycket nytta av dig, du är ett verktyg jag måste lära mig använda. Men sen finns det dagar och vissa miljöer jag inte vet vart jag ska placera den där rastlösheten inom mig, du paralyserar mig och hela jag går i slowmotion. Känner mig trängd och osäker, du är så kraftfull men jag håller dig inne. Försöker låtsas att du inte finns och gör mig så osynlig som möjligt. Men då finns du mer än nånsin. Det är när jag försöker ignorera dig, låtsas hänga med och förstå för att inte verka dum, som du känns som mest. 

Ibland tar du tag i min arm och sticker, plötsligt. Det är då huvudet inte hänger med kroppen, eller om det är tvärtom. Mina kroppsdelar är överallt och jag känner mig som en förklädd elefant. Slänger mig rent fysiskt till vänster fast huvudet säger höger. Går loss på lösgodis fast jag menade frukt. Påbörjar en himla massa saker för att slutligen sjunka ner utmattad mitt i röran, och fundera på vad fan som hände egentligen.

Jag blir så fruktansvärt trött efter en dag med dig. Jag älskar dig och jag avskyr dig. Och trots allt är du en del av mig, som jag faktiskt inte vill vara utan. För även om du bara är en del, så hade jag varit någon annan om du inte fanns. Kanske har din förmåga att sätta mig i onödiga situationer som jag bara blir tvungen att lösa, en liten del i att jag idag är en duktig problemlösare, och att gå fel i livet inte är något som skrämmer mig. Kanske har känslan av utanförskap du fått mig att känna, det här med att inte riktigt passa in, en liten del i att jag idag är så öppen och tolerant mot andra människor. Kanske är det en del i att jag ofta får människor att känna sig inkluderade och sedda oavsett. 

Fast jag har hängt med dig hela livet, är det nu jag börjar lära känna dig på riktigt. Angenämt.  







Kommentarer (1)
NPF / add / adhd / inspiration / motivation / tjejer med adh / tjejer med adhd
/ Allmänt /

Man klarar mer än man tror


Det är mycket som "slår" mig under tiden jag tränar. Faktiskt, de flesta texter jag skriver grundar sig i någon tanke jag fick på gymmet och sedan spånar vidare på. Gymmet eller tåget. Att fysisk träning är bra för ADHD (bl.a, bra för allt vill jag nog säga) är redan känt, men det ÄR verkligen BRA. Jag älskar känslan av att ta ut mig till max och vara helt sopslut efter ett pass. jag upplever att jag tänker så klart! Jag förstår varför jag inte kan vara utan träning. Rensa huvudet, omvandla rastlösheten till bensin, träna kroppskontroll. Vilket paket!

Idag var det spinningintervaller på schemat, fytusan. Och det slog mig när jag satt där på cykeln, att man klarar mer än man tror. Det är inte kroppen som lägger ner först, det är inte kroppen som är det första som inte orkar mer. Det är huvudet, motivationen, vilka tankar en väljer att tänka. Peppar man sig själv och ser målet orkar man en bra bit längre än om fokus ligger på hur jobbigt det är, enligt min upplevelse. Och det tänket kan man nog med fördel ta med till många andra situationer i livet, utanför gymmet. 

Rekommenderar intervallträning! 

•Målet är uppdelat i många korta, men intensiva delmål så att man ser mållinjen hela tiden.

• garanterat förbättrad kondition!

•lära sig att ta kontroll över andningen och varva ner på väldigt kort tid. (Super vid social fobi ju)


Ser fram emot lördag, då har jag boka in mig på latinodans!


/ Allmänt /

Social fobi - när blyghet går bananas



 Jag skrev tidigare ett inlägg med titeln "blyghet gone bananas" som handlade om social fobi. Jag har uppdaterat den texten en aning. Omformulerat, lagt till och tagit bort. När man vill få ur sig alla ord på en och samma gång tar det ett tag innan man får till ett färdigt, någorlunda  läsbart inlägg ;) 

Vad jag ville med texten var att på något sätt illustrera social fobi på ett sätt som är lätt att förstå, hur det kan se ut, vilka svårigheter det kan innebära och kanske även motivation och inspiration för någon där ute till att våga ta tag i kampen mot den för att slutligen vinna över den. 

Här är iallafall en re-post på den, i uppdaterad version:



Din kropp reagerar på samma sätt som om personen i kassan framför dig skulle vara ett stort och farligt rovdjur, som du nu står framför ansikte mot ansikte. Pulsen, andningen, varenda muskel i kroppen gör sig redo att fly. Benen och armarna darrar. Ingen annan än du ser rovdjuret. Världen och människorna runt om dig verkar flyta på som vanligt medans din verklighet just då bara snurrar runt runt runt och du känner dig yr. Shit shit shit. Du är som fast i en bubbla, en bubbla som spricker i samma stund som du lämnar den hotfulla situationen, och du kan andas igen. Säkert behöver du sätta dig ner ett tag, luta huvudet i händerna och ta igen dig medans pulsen går ner. 


I det här inlägget ska jag be att få presentera en jobbig jävel. Den följer med mig vart jag än går, och fastän jag försöker skaka av mig den så håller den ett krampaktigt tag i mig och vägrar släppa. Och den är tung att släpa på ,gör allt den kan för att sätta käppar i hjulet och hindra mig från att göra sånt som jag egentligen både vill och kan göra. För att det spelar roll vad andra tycker. Och det tar emot att säga, helst det sistnämnda, för att det går emot allt jag kämpar, tror och pratar för. 
 
Mina damer och herrar. Social Fobi.
 
Jag tänker inte sticka under stolen med att det är en jobbig och fruktansvärt onödig grej att ha och göra med. Men jag är glad att jag vet, förstår och nu kan jobba med det. Jag blev först  förvånad över diagnosen, då jag haft en del förutfattade meningar om just social fobi, det var liksom inget jag kunde föreställa mig att jag själv hade. Jag hade fel, och jag har läst på och lärt mig vad detta innebär. Och det är klart jag har det. Man ÄR inte social fobi (man är inte en diagnos överhuvudtaget). 
Man är en personlighet. Socialfobi kan uttrycka sig på lika många sätt som det finns människor som lider av det. 

Varenda viskning handlar om dig, du sitter hellre kissnödig på bion än att resa dig upp och få allas blickar, du har sådana skyhöga krav på dig själv att du nästintill aldrig blir nöjd med det du presterar, att hälla upp kaffe till någon annan medans personen ser på, gå till frisören, skriva under ett kvitto. Ja det finns hur många exempel som helst, på situationer som kan vara en kamp för en socialfobiker. En otroligt stark rädsla för att bli granskad, eller som min läkare fint sa - blyghet gone bananas. 

Jag trippar som på nålar och kämpar för att inte sätta ner foten för hårt för då kommer det göra ont, vill ha koll på varje steg och rörelse för att hålla ihop mig och mina fumliga kroppsdelar. Alltid ett vakande öga över mig själv, snart klantar jag till mig rejält eller hamnar i en oförutsedd social situation. Klumpighet är dock ganska oundvikligt för mig i den vardag och med det jobb jag har, det är en ADHD grej som jag inte går in på mer just nu, mer än att det kan vara en tusans osmidig kombination. Att vara klantig och samtidigt rädd för andras reaktioner.

Fast det är lätt att tro det, så har det här absolut ingenting med social kompetens att göra. Jag citerar från ett avsnitt av Nyhetsmorgon; "Personer med socialfobi kan vara hur socialt kompetenta som helst, men de tror bara inte det själva". Jag är social och öppen av mig, och det förvånar märkbart en del personer jag berättat detta för, att jag skulle ha nån sorts fobi för sociala situationer. Det kan hända att det inte syns, men det känns och det är verkligt. Men jag antar att jag är rätt bra på att dölja det, i kombination med en stark vilja och inre drivkraft som jag är tacksam över att jag har. Jag VET hur jag vill vara, och jag VET vart jag vill komma med mig själv, och jag ska dit. Jag rubbar mig inte på den punkten. Jag har två val - göra det som är skönast för stunden och låta mitt liv anpassas och begränsas efter social fobi. Eller välja livets alla möjligheter, gå emot fast det skaver och gör ont. Men veta att det är det som en dag kommer ta mig över mållinjen, där jag kommer stå som segrare. Mitt val är inte svårt. Jag väljer att ta kampen varje dag.

Sammanfattning: Social Fobi är en jobbig jävel. fast jag är jobbigare. Och det är du också.
 
<3