/ Allmänt /

Social fobi - när blyghet går bananas



 Jag skrev tidigare ett inlägg med titeln "blyghet gone bananas" som handlade om social fobi. Jag har uppdaterat den texten en aning. Omformulerat, lagt till och tagit bort. När man vill få ur sig alla ord på en och samma gång tar det ett tag innan man får till ett färdigt, någorlunda  läsbart inlägg ;) 

Vad jag ville med texten var att på något sätt illustrera social fobi på ett sätt som är lätt att förstå, hur det kan se ut, vilka svårigheter det kan innebära och kanske även motivation och inspiration för någon där ute till att våga ta tag i kampen mot den för att slutligen vinna över den. 

Här är iallafall en re-post på den, i uppdaterad version:



Din kropp reagerar på samma sätt som om personen i kassan framför dig skulle vara ett stort och farligt rovdjur, som du nu står framför ansikte mot ansikte. Pulsen, andningen, varenda muskel i kroppen gör sig redo att fly. Benen och armarna darrar. Ingen annan än du ser rovdjuret. Världen och människorna runt om dig verkar flyta på som vanligt medans din verklighet just då bara snurrar runt runt runt och du känner dig yr. Shit shit shit. Du är som fast i en bubbla, en bubbla som spricker i samma stund som du lämnar den hotfulla situationen, och du kan andas igen. Säkert behöver du sätta dig ner ett tag, luta huvudet i händerna och ta igen dig medans pulsen går ner. 


I det här inlägget ska jag be att få presentera en jobbig jävel. Den följer med mig vart jag än går, och fastän jag försöker skaka av mig den så håller den ett krampaktigt tag i mig och vägrar släppa. Och den är tung att släpa på ,gör allt den kan för att sätta käppar i hjulet och hindra mig från att göra sånt som jag egentligen både vill och kan göra. För att det spelar roll vad andra tycker. Och det tar emot att säga, helst det sistnämnda, för att det går emot allt jag kämpar, tror och pratar för. 
 
Mina damer och herrar. Social Fobi.
 
Jag tänker inte sticka under stolen med att det är en jobbig och fruktansvärt onödig grej att ha och göra med. Men jag är glad att jag vet, förstår och nu kan jobba med det. Jag blev först  förvånad över diagnosen, då jag haft en del förutfattade meningar om just social fobi, det var liksom inget jag kunde föreställa mig att jag själv hade. Jag hade fel, och jag har läst på och lärt mig vad detta innebär. Och det är klart jag har det. Man ÄR inte social fobi (man är inte en diagnos överhuvudtaget). 
Man är en personlighet. Socialfobi kan uttrycka sig på lika många sätt som det finns människor som lider av det. 

Varenda viskning handlar om dig, du sitter hellre kissnödig på bion än att resa dig upp och få allas blickar, du har sådana skyhöga krav på dig själv att du nästintill aldrig blir nöjd med det du presterar, att hälla upp kaffe till någon annan medans personen ser på, gå till frisören, skriva under ett kvitto. Ja det finns hur många exempel som helst, på situationer som kan vara en kamp för en socialfobiker. En otroligt stark rädsla för att bli granskad, eller som min läkare fint sa - blyghet gone bananas. 

Jag trippar som på nålar och kämpar för att inte sätta ner foten för hårt för då kommer det göra ont, vill ha koll på varje steg och rörelse för att hålla ihop mig och mina fumliga kroppsdelar. Alltid ett vakande öga över mig själv, snart klantar jag till mig rejält eller hamnar i en oförutsedd social situation. Klumpighet är dock ganska oundvikligt för mig i den vardag och med det jobb jag har, det är en ADHD grej som jag inte går in på mer just nu, mer än att det kan vara en tusans osmidig kombination. Att vara klantig och samtidigt rädd för andras reaktioner.

Fast det är lätt att tro det, så har det här absolut ingenting med social kompetens att göra. Jag citerar från ett avsnitt av Nyhetsmorgon; "Personer med socialfobi kan vara hur socialt kompetenta som helst, men de tror bara inte det själva". Jag är social och öppen av mig, och det förvånar märkbart en del personer jag berättat detta för, att jag skulle ha nån sorts fobi för sociala situationer. Det kan hända att det inte syns, men det känns och det är verkligt. Men jag antar att jag är rätt bra på att dölja det, i kombination med en stark vilja och inre drivkraft som jag är tacksam över att jag har. Jag VET hur jag vill vara, och jag VET vart jag vill komma med mig själv, och jag ska dit. Jag rubbar mig inte på den punkten. Jag har två val - göra det som är skönast för stunden och låta mitt liv anpassas och begränsas efter social fobi. Eller välja livets alla möjligheter, gå emot fast det skaver och gör ont. Men veta att det är det som en dag kommer ta mig över mållinjen, där jag kommer stå som segrare. Mitt val är inte svårt. Jag väljer att ta kampen varje dag.

Sammanfattning: Social Fobi är en jobbig jävel. fast jag är jobbigare. Och det är du också.
 
<3