ohappa.blogg.se

Ibland blir jag verkligen fundersam över hur kluven jag kan vara på insidan. om saker jag känner totalt dränerar mig på energi, samtidigt som jag på något sätt ändå liksom..ja..behöver? 

Stress. 

Jag är för jämnan stressad, och jag hatar det. Jag är ofta less för att jag har ett så satans stressigt jobb, samtidigt som jag ändå presterar som allra bäst under de där allra stressigaste timmarna. Jag multitaskar, dirigerar ut uppgifter till andra, använder sopkorgen som basketkorg, drar skämt, kan ta fem kunder och ha fem maträtter på gång samtidigt. Mitt i allt blir jag plötsligt panikslagen när jag inser att det är för mycket och att jag måste sakta ner, för det är så skört att tappar jag ett kort så faller hela huset. Men jag KAN INTE STANNA fastän jag försöker. Och jag skrattar med er, drar en kommentar om vädret eller melodifestivalen innan jag skriver ut erat kvitto och checkar av. Jag har ofta roligt, samtidigt som nog ingen kan ana hur många fula ord jag rabblar upp i huvudet under en dag eller bara inom loppet av tio sekunder. Jag lovar, jag kan jättefula ord. 

Å andra sidan, har jag en lugn stund och bara enstaka kunder, är det som om jag gått in i en het vägg. Jag blir en sömngångare, seg som gummi. Totalt oförmögen att röra min kropp snabbare än slowmotion och försöker för allt jag har att hitta på saker att höja aktivitetsnivån med. Putsar samma bord för tredje gången i rad, plockar i disken i brist på annat. Men armarna och benen väger bly. Jag går som en zombie. Det märks tror jag, och det är då jag brukar få kommentaren "Drick lite kaffe". Då dricker jag lite kaffe. 

Jag pendlar ofrivilligt dagligen mellan dessa tillstånd, och jag vet inte vilket jag ska föredra. Att vara ostoppbar eller ostartbar? Hur känns mellanläget? 

Jag blir tydligt högpresterande under stress, samtidigt som det gång på gång får mig att krascha mer eller mindre. 

Hatkärlek.