/ Allmänt /

Den inre konflikten - Morgongym


Ni vet den där känslan när man genomför det där som för många ses som "vardagligt och enkelt", men känns som en inre kamp varje gång man ska ta sig an och få gjort. Hänga jackan där den ska vara, betala räkningarna eller komma iväg till gymmet. Osv. Jag kan växa säkert en meter varje gång, känna mig som en riktig champion. 

Igår tänkte jag att jag på något sätt måste bryta den här onda cirkeln jag hamnat i. Det är trots allt ingen annan som kan göra det åt mig, det är i mina händer. Den bästa starten måste vara att ta tag i träningen igen. Det är iallafall det viktigaste för att jag ska kunna fungera som människa överhuvudtaget. 

Det är ju aldrig utan protester dock. Det är inte lätt alla gånger att ha en inre chef som alltid sover. Konflikter med sig själv, ungefär såhär.

05:10 - väckarklockan ringer. Just ja, morgon-spinning 06:30. 

"Men jag somnade ju nyss. Jag kan inte träna på tre timmars sömn." Snooz.

05:20: "fast å andra sidan, ska jag bara ligga här då? Kommer ju knappast somna om igen. Jag går väl då" Snooz.

05:30 - "Jag har ju påsar under ögonen, jag är tusan för trött för träning. Man kan inte gå till gymmet med påsar under ögonen." Snooz. 

05:40 - "Fast ska jag bara ligga här då? Då kan jag väl lika gärna gå." Snooz. 

05:45 - "nu har jag snoozat för länge. Tar det här imorgon istället och försöker sova lite till" 

05:46 - "näe, jag somnade inte. Jag kan fan lika gärna gå på det där passet." Flyger upp ur sängen, kastar i mig en två bananer samtidigt som jag slänger på mig träningskläderna. 

06.00 - "Gå nu för i helvete människa, innan du ångrar dig igen." 

Jag gick! Och ja, löjligt stolt kanske. Jag i morse:




/ Allmänt /

Glöm inte att boosta dig själv då och då


 
Jag undrar hur många människor som just nu sitter och behöver att någon sticker en nål i deras bubbla av bristande självkänsla. Hur många det är som sitter där och glömmer bort sig själva och sitt värde. Jag skrev några rader till Er och mig själv; 
 
Du tror du behöver ändra på dig själv. För att få andras acceptans. Du städar ditt hem och putsar varje hörn inför ett besök. Du slänger dina osorterade papper, hela tvättberget och din ångest långt in i garderoben och stänger. För att det är vad du tror att andra förväntar sig och tror om dig. För att du vill visa att det är fint och prydligt du har det. Du tror du behöver köpa den där tröjan, de där skorna och den där jackan för att duga i andras ögon när du beger dig ner på stan för en fika. Du funderar ofta hur du borde vara för att passa in. För att det spelar roll.
 
 Du tror du behöver ändra på dig själv. För att få andras acceptans.
 
Kom ihåg. Du behöver aldrig ändra på dig själv för någon annan. Du behöver din egen acceptans. Du behöver sluta skämmas för ditt inre kaos, och hur det hela tiden envisas med att avspegla sig på utsidan. Du behöver duga inför dina egna ögon, och inse att det är precis vad du redan gör. Du duger som fan bara genom att vara DU. Skit i den där "någon annan". För det spelar ingen roll. Det viktiga är vad du tänker om dig.
 
Var snäll mot dig själv, påminn dig då och då om din egen vilja, dina egna behov och eget värde. Och påminn dig då och då om hur bra du är. Om du inte orkar göra det själv just nu, så gör jag det; Du är grym!
 
Så är det.
 
 
/ Allmänt /

En elefant i en glasaffär


Here we go again. Det är tur för mig att jag är välsignad med en stor dos av humor och självironi, utan det hade jag nog bosatt mig i en brunn. För jag känner absolut ingen som är så klumpig och så ofta som jag. Jag gick in i en blombutik idag tillsammans med min handväska/skräpkorg/jag ska bara fika med en vän men jag tar med mig det här och det här och det här just in case-väska. Jag skulle köpa en blomma, men kom av mig när jag drämde ner en vas i golvet med den där väskan.

På jobbet fick jag höra att jag är knölig, i samband med att jag försökte pressa in både mig själv och en barnstol genom dörröppningen. På bredden, samtidigt. Och fastnade (ja man får skratta). Men alltså, själva grejen att man ens ska behöva påminna mig om att "hålla stolen framför mig istället". Eller "varför ställer du inte ner kassen, så det blir lättare att ta av dig skorna?". Just ja, det var så man gjorde! Jag ÄR verkligen knölig och omständig. Ingenting kommer sig liksom naturligt i den benämning det ska . Naturligt för mig är att göra allt på samma gång. 

Det är som att jag skulle ha felkopplade sladdar i hjärnan. Eller som om jag inte har tid att genomföra alla moment och tar en genväg, som blir en senväg. Istället för att sätta ner matkassen på golvet, böja mig ner, knyta upp skorna och sedan ta av dem lugnt och fint, så håller jag kassen i ena handen, lyfter upp foten i luften och försöker slita av mig skon utan att knyta upp den. Slutar ju såklart med att jag vinglar, kassen är ivägen och jag tappar antingen den eller balansen. Och utanför min kropp är det som om en del av mig står och slår sig för pannan och skriker vänta! och stopp! Men jag lyssnar inte. 

Och jag har märkt att ofta när jag är bland folk jag inte känner, så anstränger jag mig så förbaskat mycket för att det ska bli rätt, att det bara blir tok av allt  ändå. Det är som när man plötsligt börjar tänka på hur man går. Det går ju inte och det blir bara passgång och snubbel av det hela.

Ibland undrar jag om jag egentligen är en elefant fångad i den här lilla kroppen.