ohappa.blogg.se

  

Ber lite om ursäkt för att jag upprepade gånger lovat update här och ljugit varje gång. Det har verkligen inte fungerat att få ihop en text som hade kunnat klassas till de läsbara. Men jag blir verkligen superglad när bloggen uppskattas, det är liksom inget jag räknar med. Tack.

 

I skrivande stund sitter jag uppkrupen i soffan, längst ut i kanten aka den lilla del som inte är täckt av kläder, böcker,gitarr och diverse viktiga och mindre viktiga papper. Jag blickar ut över mina 34 kvadratmeter, 34 kvadratmeter av totalt kaos. Det är ett projekt i sig att hitta en bit golv att gå på, och det både fascinerar och frustrerar mig hur pass lugn och trygg jag känner mig i det. Jag passar i kaos, det är som att jag ser min egen insida från utsidan i alla dessa högar på golvet. Och nu är det mycket, den senaste tiden har jag försökt springa ikapp och lägga ihop. Gått på yoga för att lära mig andas och stanna upp, gick sådär. Det här inlägget nedan fick jag iallafall ihop för några dagar sedan, om personlig utveckling och en stor del av det som är på gång just nu. 

 

Jag kan teorin, men har en enorm resa att göra i mig själv och den personliga utvecklingen i praktiken. Jag har alltid pratat mycket för det här med att det man vill, det kan man. Och det står jag fast vid, men det har också varit rätt bekvämt att låta det stanna vid en tanke eller som ett gott råd till någon annan. 

 

Det har varit mycket på gång den senaste tiden. Dels har jag lämnat restaurangbranschen och börjat plugga till behandlingspedagog, det är en av förändringarna ( är förövrigt supernöjd med det valet). Sedan har jag börjat den här inre resan, och det är omtumlande om något. Det gör jätteont, och den insikten kom nog som en lättare smäll på käften. Jag hade förstås någon illusion om att det skulle gå enkelt och smärtfritt över en natt, snopet. Så här är det iallafall; Jag vägrar låta mig begränsas av Social Fobi, livet är alldeles för värdefullt för det. Så jag bestämde mig helt enkelt. För att utvecklas, för att gå emot mina rädslor, för att börja jobba med mig själv och min ångest på riktigt. Verkligen verkligen göra det.

 

 

Jag fick för mig, och trodde faktiskt ända fram till idag, att hela jag hade rasat samman istället för att börjat byggas upp som ju själva tanken var.  Att jag kanske gett mig in på för djupt vatten och gjort mer skada än nytta. Hur kan jag känna mig svagare nu när det var starkare jag skulle bli? 

 

Men sen slog det mig som sagt, på vägen hem från ett gympass tidigare ikväll. Att det är precis såhär det ska vara. Likt skivstången jag just hade på axlarna, som är anledningen till att mina ben nästan viker sig under mig där jag går men som också är skälet till att jag kommer vara något starkare imorgon. Kanske inte märkbart, men en viktig del i processen.   

 

Som jag upplevde det så bröts jag ner när jag tvingades till direktkontakt med mina innersta känslor, de delar av mig som jag vill jobba med och förbättra. Jag blev livrädd och panikslagen när jag slutade blunda för mina rädslor och svårigheter.  Och jag insåg att jag har för bråttom och att det här behöver tid, och det måste jag ge det även om tålamodet är obefintligt. Det här kommer göra ont. Det kommer inte vara bekvämt. Men det kommer att vara värt det. Det lovar jag mig själv och alla er som behöver.  

 

När man börjar jobba med sig själv ska man inte glömma att varje steg är ett framsteg. Även det  minsta myrsteget, och även det där steget bakåt. Inte slå på sig själv, inte förminska. Inte förminska sina svårigheter hur löjligt man själv än tycker att det låter. Även fastän man vet att problemet inte existerar på riktigt, så är det en sanning för den som bär det. En verklig känsla. Jag trodde bla. det var en bra ide att kalla mig själv för tönt, när jag fick för mig att alla jag mötte på gatan höll sig för skratt när de såg mig, eller när jag blev toknervös över att servera mina kunder kaffe som jag ju gjort i hundra år, minst. Men att kalla mig själv tönt insåg jag var lika som att sparka på mig själv när jag redan låg, känslan är ju på riktigt även om problemet inte är det.  

 

Nu efter att ha accepterat mig själv och mina känslor, börjat göra istället för att undvika det där som för mig är lika som nära-döden, så har jag ändå märkt en förändring. Små men viktiga steg varje dag. Även om jag önskar att det gick några knyck snabbare, så ser jag ju att det går.

 

Det är ganska häftigt.