ohappa.blogg.se

 Inlägg fortfarande under konstruktion (OBS) .

 

Hej fina trogna ni, som fortsätter kika in här trots den torra öken det är. Jag ville bara säga att jag är kvar och att jag fortfarande älskar att skriva. Men jag orkar och hinner inte göra det till regelbundna blogginlägg helt enkelt, skolan tar tid och energi och måste gå före. Klassiskt, jag går all in och skaffar en bloggmail (som för övrigt inte fungerar, sorry) för att dagarna efter komma på att det varken finns ork eller tid att satsa på en karriär i bloggvärlden just nu (haha). Men så är det. Och för att inte riskera att lägga skrivandet i ett "måste-fack", så tänker jag fortsätta skriva här men endast då inspiration och fokus infinner sig. 

 

Nu vill jag i förväg varna för ett osammanhängande och rörigt inlägg. Det jag vill få fram med texten är att jag varken är för eller emot någonting. Att det viktiga är att se till vad som är rätt för unika individer, vad som funkar och bidrar till välmående för dessa. En del har en diagnos och andra har det inte, men oavsett så har alla samma rätt till ett bra mående. Och vad som fungerar och inte tänker jag måste vara upp till människan själv att avgöra, den som bär bördan så att säga. (Om ni likt mig själv i slutet av inlägget tappat greppet om vad jag egentligen försöker säga, vänligen läs om ovanstående stycke.)

I dagsläget saknar jag röster som står upp för de som lever med en funktionsnedsättning/variation/vad man vill kalla det (PS. cred till er eldsjälar som gör det varje dag, hoppas ni når ut till ännu fler). För en del har en diagnos förändrat livet, och där ibland placerar jag även mig själv. Jag får också känslan av att bland dessa människor hamnar många i skymundan och börjar förminska sig själva och sina svårigheter, av rädsla? Skam? Eller bara för att det är jobbigt att behöva hamna i nån sorts ofrivillig försvarsposition? Jag relaterar där också. 

 

Jag tänker mycket. Jag intresserar mig, lyssnar och sätter mig gärna in i andras perspektiv. Jag lär av andra, andras sätt att se på saker. Och jag delar även gärna med mig av mig själv och de erfarenheter jag har. Det är enligt mig något av det finaste i mötet människor emellan.

Men sen finns det situationer då jag stoppar mig själv från att dela med mig (omedvetet eller medvetet vet jag inte) och istället blir knäpptyst samtidigt som jag på något vänster försöker kamouflera mig till tapetens mönster, eller bara vänder blicken ner i golvet. Fastän varenda del i mig skriker efter att få dela de ord och meningar jag envist stänger inne. Det händer mig allt mer ofta när ämnet Adhd dyker upp i ett samtal. Ett hett ämne idag, inte minst i sociala medier. Det skrivs mycket om diagnosmotstånd. Debattartiklar, faror med medicin. Ordet "epidemi" har dykt upp. Det publiceras höga siffror och statistiker. Sifferjävlar och statistiker. Vart finns fokus på enskilda individer och människoliv? tänker jag. 

 

Och jag har så mycket jag vill säga om just det här, när det dyker upp. Inte på något sätt för att försvara ett visst beteende, skylla ifrån mig eller för att jag tror att varenda adhd-diagnos har hamnat precis där den ska ( för fel förekommer ju, och det är väl inte specifikt för adhd ) . Inte heller för att jag vill att andra ska anpassa sig efter mig. Utan för att jag är en av dem som genomgick en utredning under ett års tid, tid jag gärna hade spenderat på något roligare och som professionella yrkespersoner inte hade lagt ner på mig om jag inte var i behov av det. Jag är en av dem som under livet gjort otaliga försök att bryta dåliga mönster med diverse metoder, för att hela tiden sluta med att falla tillbaka till ruta ett, och slutligen fick diagnosen adhd (2 år sedan ish). Som förändrade mitt liv. Gav och ger mig verktyg jag aldrig hört talas om tidigare, som underlättar min vardag, förbättrar min livskvalitet avsevärt.
Varför jag blir tyst vet jag inte. Kanske för att jag inte har någon form av sifferstatistik eller artikel skriven av en högt uppsatt person att luta mig tillbaka på vid eventuell diskussion, och jag är inte heller vidare bra på att hitta och se vad som är vetenskapliga eller relevanta informationskällor om jag hamnar i en sådan sits. Jag undrar nog lite vad jag har att komma med. Men det slog mig precis, att jag har min sanning att komma med. Mina erfarenheter och mitt människointresse. Jag antar att min sociala ångest/osäkerhet också gör att jag är rädd för hur det jag säger kommer uppfattas av andra, att jag är rädd att det ska landa på fel sätt eller att jag på något sätt skulle förstärka några av de förutfattade meningar som finns i stor grad. När allt jag vill är att dela mitt perspektiv och sätt att se saker (på sikt förändra världen till ett ställe där utanförskap, grova generaliseringar och krig inte existerar såklart). Mycket av detta är jag medveten ligger i min egen självkänsla, och den jobbar jag med dagligen.

 

Jag är inte upprörd över detta för min egen personliga del, jag ställer mig inte bakom eventuella slarvutredningar (som jag inte har tillräcklig kunskap att uttala mig så mycket mer om), och jag tror heller inte att medicin är för alla, definitivt inte där det inte rör sig om adhd. Jag menar, klart det blir fel ibland. Vi vet (ja, jag tror jag pratar iallafall för några fler utöver mig själv). Men jag tänker att vi inte får glömma, att mitt i denna debatt, mitt bland alla dessa siffror, så finns det också riktiga människor. Människor som har och blir hjälpt av den här diagnosen, som har en stor kamp med dessa symptom varje dag. Kan man lyckas klämma in det också, på nån rad mellan dessa statistikanalyser och brister? 
Jag är upprörd för att jag vet att det är många där ute som bär på ett verkligt lidande, men upplever att få sina problem förminskade och därför väljer att kämpa i det tysta. Det är svårt nog att ta steget att berätta hur svårt det är att skriva en inköpslista, förklara hur mycket energi det tar att klura ut på vilken plats i ordningen man ska borsta tänderna på morgonen för att sedan ha glömt bort det till nästa dag, hur det känns att sova i ett bombnedslag och dela säng med förslagsvis apelsinkärnor för att nämna något, och utan att kunna förklara varför man låter det gå så långt (till exempel). Det kanske är lätt att vifta bort, sånt här, jag vet inte.
Sen pratas det om stämplar och ettikettsättande när det är tal om diagnoser. Jag undrar mest, vem är det som stämplar? läkaren? Personen som fick guldkant på vardagen och livet i samband med diagnos och tillhörande metoder? Jag tror inte det. Jag känner mig inte stämplad, om jag ska prata för mig själv, jag har fått ökad kvalite och bättre mående över lag. Men jag upplever ofta att andra menar att jag fått en rejäl etikett, och blivit satt i ett fack. Samhället liksom. Jag får inte ihop det. 

 

Om man nu är så emot etiketter och fack, sluta se det som det då! I min teori borde det inte vara svårare än så. Jag önskar det vore så enkelt som att gå in i sig själv och, hastigt och lustigt, bara sluta se allt som stämplar. 

 

Jag känner också att jag spårat ur och tappat tråden här, ska tillägga att jag i början döpte inlägget till "lycklig och under konstruktion" innan budskapet successivt  ändrade form. Det är nog på sin plats att knyta ihop detta nu. 

Så till dig som pustade ut många års frustration då du äntligen fick hjälp och ett verktyg, ovetande om att samhället i samma stund gav dig en felstämpel som nu får dig att skamset se ner i backen och gömma verktyget bakom ryggen. Det gör mig ledsen. Och taggad. Jag vill stå upp för dig. 


Livserfarenheter, kön, ursprung, svart eller vit, diagnos eller inte. Kom igen samhället! Kan vi inte enas om att lägga lite mer fokus på enskilda individen? Litegrann? Att även om vi har åsikter, välja att vidga vårat synfält en aning när det gäller människor? Blir jättebra tror jag.