/ Allmänt /

En av alla på perrongen

 
 
Det här med att bli paralyserad av tankar och intryck. Att det på insidan blåser på snabbare än tåget, men på utsidan bara en av alla på perrongen. Den som sitter kvar. 
 
Jag sitter på perrong 14, i rusningstid på Stockholms centralstation och väntar på pendeltåget. Har suttit där minst en kvart och nu vill jag hem. Alla som står där ska med samma tåg som jag. Jag hör deras konversationer tillsammans med musiken i mitt headset. Som att försöka lyssna till fem olika radiostationer på samma gång. Känner mig som en rund pusselbit i ett fyrkantigt hål och funderar om det syns. Måste springa in i tåget när det kommer så jag får en sittplats, tänker jag där jag sitter på bänken. Det känns bra med den varma kaffemuggen i handen iallafall, då behöver jag inte tänka på vart jag har mina fumliga händer. Musik och kaffe, tack som fan för det. Tåget rullar in. Södertälje C står det. Det är däråt jag och alla andra ska. Dörrarna öppnas och perrongen töms när alla väller in i tåget. Funderar på hur världen ser ut från alla dessa människors ögon, och tänk om jag hade skrivit låten som just nu spelas i mina lurar, då hade jag varit känd. Dörrarna stängs och tåget åker. Kvar på perrongen sitter jag. 
 
 
Jävlar.
/ Allmänt /

Jag har slagit näven i den och vänt ryggen till

 
 
Jag har aldrig gått in i den själv, den där väggen som folk pratar om. Men jag har sett den i ögonvrån. Jag har slagit näven i den och vänt ryggen till. Men jag är livrädd att den en dag jag minst anar ska torna upp sig mitt framför mig när jag springer för fort.
 
Det tar ofantligt med energi att hela tiden kämpa för att anpassa sig och varsamt försöka täcka över det som är delar av en själv. För att passa in, för att kunna leva upp till de krav andra förväntar sig att jag ska klara av. Hur jag förväntas vara. 
 
Jag kan ibland önska att det syntes på utsidan. Jag kan se av din reaktion att döma att du blev irriterad då jag glömde vilken smak du vill ha i din latte, men jag lovar att du inte är lika frustrerad på mig som jag är. 

Jag kanske tänkte på vilket av dina ögon jag ska kolla i när du pratar, sen kanske jag märkte att de var fina.