ohappa.blogg.se

 

 

ADHD och Socialfobi. Det var där jag hamnade till slut. Ingen större chock för mig, men en omställning. Det finns ett namn på mitt sätt att fungera, min kombination av svårigheter. Efter att ha vänt ut och in på mig själv upprepade gånger och satt ord på känslor jag själv aldrig kunnat sätta fingret på, så är det äntligen över. Sammanfattningsvis kan jag säga att en utredning tar tid, energi, tålamod och ännu mer tid osv. Framförallt ett hårt och noggrant jobb från alla inblandade.  Mina erfarenheter.

Med diagnosen kom också en hel våg med känslor, vilket jag faktiskt inte var beredd på. Vilsenhet, lugn, lättnad, tomhet, glädje, sorg. Men framförallt kände jag en enorm tacksamhet till många och mycket. 

 

Mest av allt tänkte jag på min stora förebild i livet. Min största trygghet. Min mamma. Är så himla tacksam att jag har den mamma jag har. Det har slagit mig många gånger, och slog mig än mer nu, att jag inte hade varit den jag är och framförallt inte varit där jag är idag, om det inte vore för min mamma. Varje gång jag känt mig dum, har hon fått mig att känna mig smart. Alla gånger jag tvivlat eller sagt att "det här klarar inte jag" har hon trott på mig. Alltid sett mig. Tack för att jag fick växa upp med att ingenting är omöjligt, att problem är något man löser. För att jag fått växa upp i ett hem där allas lika värde alltid varit en självklarhet. För att ha stöttat mig i allt jag tagit mig an, hur mycket ideer och planer jag än hoppat mellan, och fortfarande gör. Tusen tack för att jag alltid har fått välja själv, fått chansen att välja både rätt och fel, och insett att ibland är det bra att gå fel för att kunna hitta rätt. Idag är jag en självständig och stark tjej som står här, jag går min egen väg och testar gärna nya. Du har pushat mig framåt i livet . <3

 

 

Kram på er alla homosapiens, nu ska jag luta mig tillbaka. Käka nötter och grejer. Och glöm för all del inte att ge er själva en klapp på axeln då och då <3