ohappa.blogg.se

Adhd för mig ligger nära till hands med känslor som oro, ångest och dålig självkänsla. Jag har haft väldigt svårt att hantera de jobbiga känslorna när de kommer. Eller svårt att förstå själva känslan, vad det är som känns och vart den kommer ifrån. Har bara vetat att det är något som måste bort. Det har liksom blivit att jag hittat mina egna metoder och sätt att hantera det på, och inte riktigt förstått att det finns ett underliggande problem eller känsla som jag egentligen borde ta tag i istället. Eller kanske har jag förstått det innerst inne, men helt enkelt förträngt hela grejen. Grävt ner det så långt inom mig det bara går. 

Förträngt att socker inte alls hjälper mig att hålla koncentrationen och motivationen, absolut inte på längre sikt. Förträngt att jag inte blir mindre stressad av att impulsköpa en tröja som sedan blir hängande i garderoben med prislappen kvar, för att jag skjuter upp att lämna tillbaks den tills det är för sent. Och det är faktiskt inte så att jag förtjänar godis varje gång efter att ha städat lägenheten, inte heller kommer godis göra mig mindre stressad på jobbet eller ta bort min trötthet. En chipspåse kommer inte ta bort min rastlöshet och kommer inte se till att jag slipper springa till bussen. Inte kommer den någonsin göra så att jag tycker det är barnlek att fylla i blanketter och att fatta beslut heller. Det är bitar jag behöver facea öga mot öga.

Det finns mycket man kan göra för att slippa se ett problem för vad det är. Handla kläder för att tillfälligt boosta självkänslan istället för att jobba på den inifrån. Sökande efter bekräftelse av motsatta könet. Mat osv. Jag har trott att det här är bra strategier som fungerar, men insett att allt faktiskt handlar om mig och min inställning.

Jag har insett att jag varit bra på att hitta vägar att fly när ett hinder dyker upp. Socker har varit (och är väl fortfarande) min värsta fiende. Men jag har kommit till insikt om att det inte är själva godiset jag vill åt, för jag tycker faktiskt att det är godare med broccoli. Alltså när man köper en påse lösvikt för 70 kronor, blir av med sockersuget efter 15 godisar men ändå fortsätter äta fastän man mår illa och knappt kan svälja mer. Då handlar det inte längre om att vara småsugen på något sött.  Det handlar om att slippa känna, för mig iallafall.

Och det här går att bli av med. Jag har blivit bättre, även om en del fortfarande sitter i. För visst kan jag fortfarande förknippa negativa känslor med socker, tro att jag behöver de där skorna eller att jag behöver bli överöst med bekräftelse och närhet, fastän det egentligen i grunden på något sätt är min egen acceptans jag söker. Idag ser jag mig som mycket, mycket starkare än vad jag varit. jag vågar se på problemet och jag blundar inte. Jag analyserar och söker svar, möter motgångar med en i grunden positiv inställning (för det ligger mycket i tankens kraft, att välja synsätt).Det är en otrolig resa att börja jobba med sig själv inifrån. Men det är så jäkla värt. Inte lätt, men värt. Ibland faller man och det är helt okej, men att ha i bakhuvudet att man kommer att resa sig igen är en drivkraft . 

Det är så jäkla värt att våga känna.