/
Allmänt /
Adhd och socialfobi, den inre dragkampen
Jag har fått frågan hur det känns att leva med kombinationen adhd och social fobi. Svårt att svara på då jag inte har någon aning om hur det känns att vara utan, för mig är det ett så kallat normaltillstånd och har därför varit svårt att sätta ord på, eller ens veta att det finns andra sätt att fungera på. Så svårt att förklara samtidigt som jag vet exakt just det där. Men jag ska försöka.
Det finns en påtaglig rastlöshetsproblematik, men till följd utav social fobi upplever hon det mycket ångestfyllt att få uppmärksamhet. Det gör att de rastlöshetssymptom som kan riskera att ge negativ social uppmärksamhet hålls tillbaka av henne men med ett tydligt lidande. Står det i mitt utlåtande.
Det har varit ett förvirrande tillstånd många gånger och jag har väl aldrig riktigt förstått hur det kan få plats och finnas så mycket inom en, så mycket så en håller på att sprängas emellanåt, men som ändå inte lyckas tränga sig ut på utsidan.
Som att försöka springa ifrån ett rovdjur men upptäcka att benen blivit förvandlade till sten. Som att försöka skrika högt och någon stark håller för din mun. Det är liksom stopp. Tänk en glasburk. En glasburk vars innehåll fylls på till max från insidan. Den fylls snabbt upp med mycket mer än vad som egentligen får plats i burken. Men locket är hårt åtskruvat och tillåter ingenting att sippra ut. Trycket ökar från insidan i takt med det växande innehållet. Sen ett eller flera försök att lätta på locket för att kunna tömma ut en del eller helt enkelt bara hoppas på att den exploderar av sig själv. Den exploderar inte. Och locket sitter som berg.
Den här glasbruken är min kropp. Innehållet är sådant jag på ett eller annat sätt vill och behöver få utlopp för, utåt. Starka känslor, sinnesintryck, min energi och mina ord. Eller helt enkelt bara förmågan att be personen bredvid mig på bussen att flytta sina ben lite så jag kan kliva av.
Det åtskruvade locket är stark ångest. Min röst och mina uttryck sitter fast i bröstet, i hela kroppen. Det är som en inre dragkamp där båda sidor är lika starka.
I skolan till exempel. Jag klättrade aldrig på väggarna och blev aldrig tillsagd att hålla tyst och sitta still. Men jag satt där och jag tyckte att det var fruktansvärt jobbigt, och bara själva grejen att hålla mig kvar på den där stolen med allt som hände runtomkring blandat med mina egna dagdrömmar och inte hänga med, gjorde mig helt utmattad. Men att resa mig upp och gå ut ur rummet, byta stolen mot golvet, eller ens gå på toaletten om jag behövde fanns inte som ett alternativ pga den sociala uppmärksamhet det riskerade att medföra. Det där trycket var för starkt, som att en enorm tyngd pressade mig från alla håll och kanter. Jag tog leken dunk alla fri på allra största allvar. Jag måste hitta det mest geniala gömstället av alla (vilket jag ofta gjorde), för att inte riskera att bli hittad först och tvingas vara den som sedan skulle komma att skrika "DUNK KALLE BAKOM TRÄDET!" över hela skolgården. Fy.fa-an på ren svenska.
Det är fortfarande sådär, förutom att jag idag inte längre är osynlig och åsiktslös. Locket glappar löst allt oftare. Idag är det inte ångesten som äger mig, jag "bara" har den. Idag tycker jag och står för saker. Det har jag förvisso alltid gjort, men inte så någon ser.
Jag tar mig framåt genom att göra sådant jag inte vågar, genom att gå emot rädslan för vad andra ska tycka. Går emot rädslan att skaka eller drabbas av panikångest framför andra. Och när det händer, försöker jag peppa mig själv upp istället för att sparka när jag redan ligger. Går emot rädslan att ses som "annorlunda", klumpig och vilsen. Går och kissar när jag behöver. Faller ibland, men tänker att det är helt okej bara jag reser mig igen.
Jobbar stenhårt på relationen med mig själv i första hand, att älska och respektera mig själv. Ett jäkla jobb, men det är så värt. Vartenda myrsteg framåt är så himla värt.
Ta hand om er <3.
Så glad att jag kan läsa din blogg och få hjälp med att sätta ord på hur jag känner/upplever. Det är ju sån slående likhet mellan oss!