ohappa.blogg.se

Det här med sinnesintryck. Dofter, ljud, känsel etc. Att det kan ha sådan otroligt stark inverkan. Allt går verkligen rakt in, som om jag vore alldeles genomskinlig. Imorse var ett sådant tillfälle jag blev extra påminnd om detta igen. En sådan simpel grej blev för mig så mäktig och slog till med sådan kraft. Så irriterande. 

En sådan simpel sak som att jag testade gå till ett nytt gym. 

I den Stockholmsförort jag bor finns två gym. Jag har tillgång till båda men av praktiska skäl har jag bara besökt det ena, som blivit som ett litet "hem". Mest för att jag är van det och vet hur det funkar där. Men nu när jag börjat med morgonträning så finns inte alltid pass tillgängliga vid denna tid, vilket det nu gjorde på det andra gymmet. Så sagt och gjort, klockan 6 imorse var jag på väg till Body Pump på ett nytt ställe. 

Drabbades av sådan ångest på vägen dit. Det är inget främmande för mig att detta händer, men det stör mig att jag inte bara kan få vara för en gångs skull. Varför ska det bli en sådan grej av allt? Imorse gick jag bara en annan väg än den jag är van att gå, mot en annan destination men med samma mål. Jag såg andra saker och det luktade annorlunda eftersom jag passerade hamnen som doftade regn, salt, skog och fukt. Gillade tydligen inte det, så trängd. Jag har heller aldrig upplevt hamnen så tyst och tom på folk som den här tiden på dagen. Jag går med tunga steg och det känns som om skivstången redan ligger på mina axlar. Samtidigt funderar jag på vad det är för folk som kommer att vara där, om mitt hänglås även passar skåpen på detta gym och var jag ska göra av min väska annars, om det är svårt att hitta till gruppsalen och hoppas jag hittar någon att hänga efter i sådana fall. Bara jag inte ser alltför bortkommen ut eller kommer för sent. Och sen luktade det kallt och träd. 

En sådan simpel grej, och jag känner så starkt att det knappt känns verkligt. Som att jag drömmer där jag går. Samtidigt så vet jag att om jag bara kämpar emot denna känsla ett par gånger så kommer detta också att bli som ett "hem" mer eller mindre.  Iallafall en tryggare känsla. Precis som det andra gymmet. 

Jag kan aldrig riktigt lita på vart mina sinnen för mig, mot vilken känsla. Det kan bli såhär, men det kan även bli helt jäkla underbart. Efter passet trallade jag hem som vanligt och det i total kontrast från det skick jag ankom i. Jag drömde heller inte längre. 

Tänkte mest på massa frukost och grejer.